Jag åkte till Irak – inte för att bevisa något, utan för att Babylon fortfarande finns där

Bagdad. Tigrisfloden. Klockan sex på morgonen. En fiskare står i fören på en träbåt, hans högra hand kastar nätet precis som på en assyrisk relief från tvåtusen år sedan. På andra sidan floden vaknar Mutannabigatan (Mutannabi Street) till liv – bokhandlare tar fram gulnade gamla böcker ur vattentäta dukar och lägger dem på öppna stånd. Från tehuset mittemot stiger dagens första kolrök. Från en högtalare vid flodstranden hörs arabiska morgonnyheter – Iraks parlament ska debattera en lag idag, och programledaren pratar så snabbt som om han måste få allt sagt före Ramadanfastan. Bara stridsflygplanen i fjärran och de enstaka duvorna som flyger över huvudet påminner dig om att detta inte är en antik morgon i Mesopotamien, utan Irak år 2026.

Jag kom inte hit av hjältemod. Inte för att jag ville 'utmana' ett land som av västerländska medier definieras som farligt. Utan för att när jag sökte på 'Iraq World Cup 2026' dök det upp inte bara resvarningar på skärmen, utan också ett foto av Babylonruinerna – en tvåtusenfemhundra år gammal blåglaserad tegelsten i form av ett lejon, omgiven av taggtråd på en dammig gård, nästan helt tom. Min tanke då var: om Babylon fortfarande finns där, varför åker ingen dit?

Irak ligger i Mellanöstern, historiskt kallat Mesopotamien – 'landet mellan två floder'. Tigris och Eufrat födde här mänsklighetens tidigaste civilisationer: kilskrift, Hammurabis lagar, de hängande trädgårdarna. Krig och konflikter sedan 2003 har förvandlat landets namn från 'civilisationens vagga' till 'konfliktzon'. Men Lejonet av Mesopotamien – Iraks landslag – kommer 2026 att representera landet på VM-scenen. För många som aldrig har sökt på Irak är fotboll den första anledningen att öppna den dörren.

Varje fredag har Mutannabigatan (Mutannabi Street) Bagdads bästa bokmarknad. Böckernas sortiment är som en förvirrad tidslinje: bredvid gulnade diktsamlingar ligger billiga engelska läroböcker, bredvid politiska propagandahäften från Saddam-eran ligger slitna arabiska översättningar av Harry Potter. En bokhandlare – med läsglasögon och fingrar gråa av decennier av bläck och damm – sa till mig på engelska: 'Under Saddam brändes bokhandlarna på den här gatan. När amerikanerna invaderade brändes de igen. Men böckerna dog inte, floden förändrades inte.' Han pekade på Tigrisfloden utanför: 'Den här floden är äldre än alla våra regimer tillsammans. Den har sett Babylons kungar, Abbasidernas poeter, britternas stridsvagnar – nu ser den oss.'

Babylonruinerna ligger cirka 85 kilometer söder om Bagdad, en två timmars bilfärd. Men dessa två timmar passerar minst fyra militära kontrollpunkter och ett luftrum som en gång var tätt patrullerat av amerikanska drönare. När vi anlände stod bara två bilar på parkeringen – en tillhörde guiden, den andra en anställd vid Iraks fornminnesmyndighet. Guiden, Hassan, är från Babylonprovinsen. Han öppnade den stora järngrinden till ruinområdet lika ledigt som om han öppnade bakdörren till sitt eget hus: 'Nu är det inte turistsäsong – Babylon är aldrig turistsäsong.' Han pekade på Ishtarportens ruiner – drakarna och tjurarna på de blåglaserade tegelstenarna var fortfarande intakta – och sa: 'När Nebukadnessar II byggde den här porten var Babylon den största staden på jorden. Nu – nu har den inte ens en busslinje.' Hans ton var inte självömkande, bara konstaterande.

Längre norrut ligger Erbil (Erbil), huvudstad i Iraks kurdiska autonoma region, med helt annan rytm och säkerhetssituation. Citadellet – en av världens äldsta ständigt bebodda bosättningar, aldrig övergiven på sextusen år – reser sig från stadens centrum som en sandfärgad jättekaka. En kurdisk universitetsstudent tog mig till sin favoritgrillkiosk, och medan han åt glupskt berättade han om Aymen Husseins (den i Hawija födda och uppvuxna irakiska anfallarens) målhistorier. 'Han gjorde en nick mot Oman,' sa han, 'den dagen såg jag matchen live på ett tehus i Erbil. Hela tehuset hoppade upp – kurder, araber, turkmener – den dagen fanns bara en identitet.' Med grillspettet ritade han en fotbollsplan på bordet och skrev två ord i mitten: Irak.

南部美索不达米亚湿地——传说中的伊甸园所在地——是我在伊拉克看到的最后一个，也是最不真实的地方。芦苇搭成的浮动房屋（Mudhif）在水面上轻轻晃动，水牛只露出一个鼻子和一对弯角。一个船夫站在他的独木舟上用简单的英语说：'萨达姆曾经想过把这片湿地全部抽干——惩罚这里的沼泽阿拉伯人。水退了十年。然后美国人来了，水又回来了。现在——水退了又涨，涨了又退。湿地还是湿地。'他划了一下桨，前方惊起一群白鸟。不需要任何评论，事实本身已经有足够的分量。

在巴格达的最后一个晚上，我回到了Mutannabi街的茶馆。同一个位置，同一壶阿拉伯咖啡。旁边桌上，一个年轻人正在用阿拉伯语给朋友们翻译手机上关于伊拉克世界杯预选赛的新闻。偶尔蹦出'Mbappé'和'Messi'这样的单词——足球是全球通用的方言。我写下这最后一页笔记的时候，茶馆外面传来了宣礼声。底格里斯河在夜色中什么都看不见了，只能听到水流声。我想把一切都写在一个句子里，但Hassan——巴比伦的导游——在我离开时已经替我写好了：'你知道吗，尼布甲尼撒二世死后不到一百年，巴比伦就空了。但今天的旅游手册上，伊拉克只有'禁止前往'。这座城市的运气不太好——它被历史封了一个太高的头衔，又被现实压了太低的评语。'我付了咖啡钱。留言簿上签了名——虽然没有人会看。