Jag vandrade längs Sidenvägen i sju dagar och upptäckte att Marco Polo utelämnade mycket

Registanplatsen i Samarkand förvandlas klockan 18:45 till en guldton du aldrig sett förut. De tre madrasornas blå kakel vaknar från den islamiska geometrins kyla och börjar absorbera solnedgångens restvärme. En gammal man som säljer granatäpplejuice säger på bruten engelska: 'Det här var en debattplats för sexhundra år sedan – studenter från tre madrasor bråkade på torget, om teologi, astronomi, matematik, allt.' Sedan tillsätter han salt i mitt glas och säger: 'Drick upp. Granatäpplejuice utan socker, först då smakar du Sidenvägen.'

Han hade rätt. Osötad granatäpplejuice har en skarp syrlighet, som eftersmaken av allt som håller på att försvinna i detta land. Och min fråga är: Vad finns egentligen kvar av Sidenvägen?

Uzbekistan har över 36 miljoner invånare, är det mest folkrika landet i Centralasien och ett av endast två dubbelt inlandsslutna länder i världen (det andra är Liechtenstein). För ett land som är helt omgivet av land är Sidenvägen inte bara historia – det är landets mest högljudda bevis på att det existerar i världen. 2026 kommer Vita Vargarna (Uzbekistans landslag) att debutera på VM-scenen. För många fans är detta första gången de söker 'Var ligger Uzbekistan'.

Dag 1 tillhör Tasjkent. Tasjkents tunnelbanesystem är inte bara ett transportmedel – det är det mest bisarra arvet från Sovjettiden i Uzbekistan. Varje station är ett självständigt konstverk: Alisher Navoi-stationens kupol har porträtt av centralasiatiska poeter, Kosmonavtlars väggar hyllar alla rymdfarare från Gagarin till uzbekiska rymdhjältar. En tunnelbanevakt ser mitt utländska ansikte, höjer på ögonbrynen och vinkar sedan – lokalbefolkningen blippar kortet, utlänningar åker gratis, det är en oskriven regel i Tasjkent.

Dag 2 är jag på höghastighetståget till Samarkand. Utsikten utanför fönstret övergår från stadens grå till bomullsfältens vita, sedan till brunt vid Karakumöknens kant. Min granne är en ung man som använder en översättningsapp för att fråga var jag kommer ifrån, och visar sedan stolt en nyhetsskärmdump på sin telefon om Uzbekistans VM-kvalificering. 'Abdukodir Khusanov,' pekar han på den tjugoårige unga försvararen på skärmen, 'han spelar i Lens. Fransmännen vet nu var Tasjkent ligger.'

Dag 3 och 4 är Samarkand och Buchara. Samarkands blå kakel är djupare än på bilderna – den blå färgen ser ut som om den hämtats från Medelhavets botten, men torkats av Centralasiens sol. I Bucharas gamla stad går jag vilse i tre timmar. Inte för att staden är stor, utan för att varje öppen trädörr verkar leda till en annan tid. En sidenhandlare sitter i sin butik – äkta siden, transporterat från Ferghanadalen, färgat rött med krapprot – han ser mig stirra länge på den röda sidenrullen och säger: 'Vet du, Marco Polo skrev inte om den här färgen. Han sa att uzbekiskt siden var billigt, men han skrev inte om det röda.'

Khiva är dag 5. Denna gamla stad omgiven av gulbruna stadsmurar är nästan folktom i middagssolen. Jag sitter i skuggan av Kalta Minor-minareten, och en gammal man kommer långsamt och sätter sig bredvid mig. 'Turister kommer först klockan fyra på eftermiddagen,' säger han, 'förmiddagen är Khivas egen tid.' Vi är tysta länge. Sedan pekar han på en uzbekisk flagga som vajar i fjärran och säger: 'Ser du, den fotbollsplanen. Det var ett stall förr. Under Sidenvägens tid bytte handelsmän hästar där. Nu spelar ungdomarna fotboll där. Det som byts är annorlunda, men vägen är fortfarande densamma.'

Dag 6 tillbringas på nattåget – från Khiva tillbaka till Tasjkent, genom öknens kant. Radion i kupén spelar med ett raspigt ljud gamla ryska sånger med centralasiatisk accent. Utanför fönstret syns ibland kamelhjordar och enstaka ljus. Jag tänker på vad sidenhandlaren i Buchara sa, på Samarkands guldton, på tunnelbanevaktens höjda ögonbryn i Tasjkent. Sedan bläddrar jag fram Abdukodir Khusanovs matchhöjdpunkter från Ligue 1 på mobilen – en tjugoettårig uzbekisk ungdom som glidtacklar, jagar tillbaka och slår långa passningar på en fransk fotbollsplan.

Dag 7, tillbaka i Tasjkent. Solen är lika torr och het som för sju dagar sedan. Men det jag tar med mig är inte foton och souvenirer, utan svaret på en fråga: Sidenvägen har inte 'lämnat kvar' något – den har bara bytt existensform. Kryddor har blivit fotbollsekonomi, karavanserajer har blivit höghastighetstågstationer, siden har blivit spelarövergångskontrakt. Marco Polo utelämnade inte bara färgen på den röda sidenrullen – han utelämnade att människorna på denna väg aldrig riktigt lämnar. De har bara bytt ut kameler mot tåg och kryddor mot fotboll.